Gillberg – Framtiden är ett grönt Stockholm

Efter att en del efterfrågat inlägget jag skrev i Centerrörelsens nyhetsblad för Stockholm så kommer det nu på begäran:

Dom sexuellt överförbara sjukdomarna har ökat lavinartat de senaste åren. Enligt Smittskyddsinstitutet statistik anmäldes det 1999 16710 fall av klamydia. 2009 är siffran 37742. En ökning på mer än 100 procent. Även Gonnorè och Hepatit B ökar. Till viss del kan dessa ökningar sannerligen förklaras med att allt fler testar sig, men förklaringen i det stora hela är att sexualundervisningen havererat.

Vi är många som suttit och fnissat på sexualundervisningen till tecknade filmer och ibland även tillsammans med lärare som haft svårt att inte förvandla lektionen till en komedipjäs. Det blir helt enkelt lite svårt att ta detta ämne på allvar trots att dessa lektioner kan göra skillnad mellan ett liv i god hälsa eller ett liv i ohälsa. Det stora antalet smittade idag är bevis för att vården behöver byta skepnad från den inrättning som enbart hjälper människor som blivit sjuka, till att även omfatta ett ansvarstagande i förebyggande av ohälsa.

Ser vi på till exempel tandvården har man redan den inställningen. Där har man länge jobbat med förebyggande åtgärder. Vi behöver se mer av dessa metoder även inom sjukvården och vi behöver se mer sjukvårdspersonal som har erfarenhet av dessa typer av sjukdomar ute på skolor och arbetsplatser. All kontakt med sjukvård behöver inte heller nödvändigtvis ta plats på sjukvårdsinrättningar. Det finns ett mervärde i att sjukvårdspersonalen får visa sig utan vita rockar och i miljöer som är befriade från kulvertar. Vi ska gå från ”sjuk”vård till ”frisk”vård och vi ska göra sexualundervisningen till ett ämne med auktoritet och som är kopplat till verkligheten, istället för att grunda sig i tecknade filmer. 

Tobias Gillberg
Ordförande
CUF Stockholm

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet skriver idag på DN debatt om socialförsäkringen. Med anledning av detta skriver jag därför om mina tankar och åsikter i denna fråga.

Vem är sjuk?
Dem flesta människorna har någon gång i sitt liv varit sjuk och kanske fått feber, en kraftig förkylning eller ruskig huvudvärk. Detta är för det mesta tillfälliga åkommor. En del människor får desvärre sjukdommar som aldrig går att bota eller som följer dem livet ut. Det är just dessa människor som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet menar den nuvarande regeringen ställer helt utanför socialförsäkringssystemet efter 550 dagar.

Vad vill då Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet göra annorlunda? Jo, efter tre månader skall den som blivit sjuk ha rätt till att få en individuell plan skapad i samråd med Arbetsförmedlingen, arbetsgivare och Försäkringskassan. Oklart om detta är någon form av rehabiliteringsplan. En rehabiliteringspeng skall införas istället för sjukpenning för den som behöver rehabiliteringsinsatser efter 180 dagar. Rehabiliteringen skall kunna pågå i förslagsvis ett år med möjlighet till förlängning efter individuell prövning. Oklar om detta skiljer sig från den individuella prövningen man också vill göra efter 180 dagar. Förtida pension skall endast kunna ges till personer över 58 år.

Alla dessa förslag är enbar ett bollande med åldrar och dagar. Tyvärr ger det ingen svar på det kanske viktigaste av allt, vem som skall ha rätten att bedömma sjukdom. Uppenbarligen tycker oppositionen inte att personal med medicinsk kunskap skall vara delaktiga i den individuella handlingsplanen man proklamerar för samt att bedömningen av när någon skall få gå i förtidspension skall styras med åldersgränser. Rimligt vore snarare att man i dessa fall utgår ifrån bedömningar gjorda av medicinsk kunnig personal och inte från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassans handläggare.

Hur sjuk måste man vara för att få ersättning?
Många av oss, inkluderat undertecknad, har säkerligen läst insändaren i Dagens Nyheter från läkarna som var arga, ledsna och besvikna över att svårt cansersjuka människor skulle prövas mot arbetsmarknaden. Även jag blev ledsen och besviken. När någon har elakartadcancer kan det nog nästan alltid uteslutande anses vara ersättningsgrundande. Socialförsäkringsministern handlade snabbt och korrigerade detta i riktlinjerna från regeringen för att inte fler skall drabbas på samma, minst sagt, motbjudande sätt. Svårt sjuka människor skall inte behöva stå utan ersättning när dem inte har möjlighet att arbeta. Sjukdommar gör det dock inte alltid att man känner sig sjuk, eller att det blir omöjligt för att man skall kunna arbeta heltid. Även om någon kanske till exempel anses vara femton procent medicinskt invalid. En medicinsk bedömning som påvisar att du inte är hundra procent frisk kan inte automatiskt vara en grund för att få ersättning genom statliga medel. Däremot skall den faktiska tid du inte klarar av eller har möjlighet att arbeta på grund av ditt sjukdomstillstånd avgöra om du därför skall få ersättning. Det kan vara allt från en till hundra procent av din arbetstid och ska beslutas av någon med medicinsk kunskap. Försäkringskassan skall se till så regelverk och riktlinjer från riksdag och regering efterföljs.

Skall man få vara deltidssjuksriven?
Det skall vara möjligt att gå ner i arbetstid på sitt befintliga jobb om detta bedöms som en väg mot att kunna återgå till full tjänst på samma arbetsplats i framtiden. Här har oppositionen helt rätt att denna bedömning bör göras i samråd med arbetsgivare, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Alla skall ges en chans till sitt eget liv. Personal med medicinsk kompetensk bör dock vara med i utforminigen av en eventuell handlingsplan. Att vara deltidssjukskriven kan dock inte fortgå i all oändlighet utan någon gång måste man kunna säga till den som är sjuksriven att man skall se sig om på arbetsmarknaden efter andra arbeten där man har möjligheten att utifrån sin sjukdomssituation arbeta ett hundra procent. 550 dagar har den nuvarande regeringen tydligt talat om utgör denna tidsram. Oppositionen vill inte ha någon gräns men tänker istället kalla det för ”rehabilitering” efter ett års tid. Detta ger mig en dålig magkänsla som får mig att känna hur fokuset snarare övergår till att vinna röster istället för att faktiskt tänka på människan och individen.

Snedvriden debatt
Hela debatten om sjuka känns snedvriden. Visst ska man diskutera ersättningsnivåerna, men i högre grad borde man diskuterar hur man gör så att människor inte blir sjuka och hamnar i beroende av ersättning. Vad gör landstingen för att förebygga utbrändhet, sömnsvårigheter, psykisk sjukdom etc? Jag vill ser mer förebyggande vård med mänskligt kännande som ger alla en chans till sitt ett eget liv. Ersättningsnivåer som grundar sig på medicinsk kompetens och din verklighet. Vård som inte slösar dina och samhällets resurser, vård som tänker på patienten och miljön.

Visst känns det som man alltid hör att det skall sparas inom vården? Och när det ska sparas så lägger man ner avdelningar, kliniker och ibland även hela sjukhus. Man skulle kunna tro att det sparats och effektiviserats så mycket att det helt enkelt inte finns något annat att spara på inom landstingen bortsett från att stänga vårdinrättningar i oloka former. Trodde du det också? Då kan jag avslöja att både du och landstingspolitikerna har fel. Titta bara på högkostnadskortet. Denna papperslapp man ska springa runt med för att få stämplar varje gång man betalar för ett vårdbesök, gissa om man blir trött! Här kan det sparas! In i datorerna skall detta högkostnadskort så vi kan sänka de administrativa kostnaderna och skadorna på miljön. Tänk så smidigt att heller aldrig stå där när du ska betala och säga ”nej tyvärr har jag glömt mitt högkostnadskort idag”. No more högkostnadskort i pappersformat säger jag.