Gillberg – Framtiden är ett grönt Stockholm

Helen Törnqvist skriver idag med andelning av  ungdomsstyrelsens rapport om unga HBTQ personer på sin blogg om ett ämne som ligger mig mycket nära till hands. Unga HBTQ personers psykiska hälsa har nog aldrig varit bra, men den har heller inte blivit så särskillt mycket bättre på senare år. Det har blivit lättare att vara en öppen HBTQ person, men man får lika många slag, sparkar och glåpord kastade på sig. Kanske tilll och med mer nu än tidigare.

Nu tänker du som läsare kanske att ”usch vad hemskt om någon säger så”. Men det är inte det värsta, det är nämligen att se och höra när människor utövar sina aggresioner på en grupp människor samtidigt som andra står och tittar på utan att göra det minsta för att stoppa det som just pågår. Skolan har ett enormt ansvar för att stoppa denna typ av samhälls och individförstöring, inte bara mot elever, utan även mot vårdnadshavare. Om samhället genom skolan inte sätter ner foten tydligt och markerar att detta inte är varesig medmänskligt eller ett rättsfärdigt agerande kommer dessa slag, sparkar och glåpord inte bara få florera fritt inom skolan, utan även på till exempel stan och hemma hos kompisar.

Det svenska amhället har redan vunnit striden om huruvida man själv skall ha rätten att få bli kär. Dem flesta människorna i Sverige ser inte längre något egenintresse i att veta vad du gör hemma i ditt sovrum, eller vem du hånglar upp i tv-soffan hemma. Ännu låter vi dock både hat och ilska få försegå mitt framför ögonen på oss. Det är tid att stoppa detta. Bespara oss din, min och andras häls och livsglädje. Bespara oss denna samhälls och individförstöring som pågår. Rädda liv, för det kan du. Ingrip när du hör någon slå, sparka eller kasta glåpord mot någon annan människa. Det är inte bara skolan som måste ta sitt ansvar, du måste också ta ditt.

Jytte Guteland skriver idag på nättidningen Sourze om regeringens politik och skjuter extra många pilar mot statsministern. Hon menar att utanförskapet ökat, att moderaterna är ett kallt parti som inte värnar om något annat än låga skatter (samtliga andra partier i Alliansen inkluderas förmodligen i detta). Säg något nytt Guteland, tänkte jag när jag läste artikeln, något nytt om vad ni vill istället för att sncka massa blaj om andra.

Trots att hennes artikel innhåller mer än 550 ord och över 3330 tecken så får vi inte veta något mer än att SSU:s motpolitik består av: ”Vi socialdemokrater tror på något annat. Vi socialdemokrater tror att vi kan klara att resa med hela familjen ombord. Vi tror på det gemensamma. På att vi blir starka tillsammans. Att vårt land, möjligheternas Sverige, ska bygga på detta – sammanhållningen, anständigheten och modet att stå upp för alla. Tillsammans kan vi investera oss ur krisen. Vända utvecklingen genom satsningar på utbildning, stöd till strategiska branscher då det behövs, genom att ge hopp och jobb till unga. Det är värdigt möjligheternas land.”

Man kan ju undra om den där sammanhållningen går ut på att alla skall tvingas gå i samma typer av skolor, undervisas på samma sätt och om det där att ”investera sig ur krisen” innebär att man vill köpa fler bilfabriker än SAAB för svenska folkets pengar som vi ska använda till vård skola och omsorg? Stöd till brancher där det behövs, är det fler datorkurser genom Arbetsförmedlingen hon syftar på eller kommer SSU faktiskt att jobba hårt för att hjälpa unga människor till anställning hos bemanningsföretag? Vilket ju är en av dom branscher som skriker efter ung arbetskraft mest.

Ligger du om nätterna och funderar på hur du skall rösta i valet 2010? Går du och dagdrömmer om det fria öppna Sverige? Tycker du miljö är viktigt?

Vill du ha sopspioner, regler som gör att du måste ansöka om tillstånd för att få köra lysrör till tippen? Nej jag trodde inte att du skulle svara ja på det. Du tycker med andra ord att Miljöpartiets politik inte är särskillt lockande.

Nu riktar vi in oss på att ta hand om dom stora miljöbovarna, de som avsiktligt släpper ut mängder med miljöfarliga kemikalier och avfall rakt ut i vår natur.

Ett facebookgrupp har bildats för att ”verka för att få igenom en motion om legalisering av cannabis på förbundsstämman i Stockholm 2010″.

Ett första utkast på motionen ser ut som följer:

”Angående avkriminalisering av cannabis.

Idag är cannabis narkotikaklassat, och polisen lägger ner ofantligt stora summor för att stoppa all spridning av drogen, man söker upp och fängslar vanligt folk för något som de gör på sin fritid, utan att skada någon annan. Förbudet beror på en trångsynthet bland svenska politiker. Man anser det vara fel att berusa sig, om inte det råkar gälla en av världens tyngsta droger, alkohol, som man gärna får köpa av farbror staten. 

Vi vill inte påstå att cannabis är ofarligt, dock vill vi påpeka att både alkohol och niktoin/tobak är mycket mer skadligt för kroppen samt mer beroendeframkallande.

Den s.k ”Gateway-teorin”, att ett lagligt cannabisbruk skulle leda till missbruk av ännu tyngre droger, har ingen seriös vetenskaplig förankring, utan är baserad på spekulationer. Visste ni till exempel att det är fler personer som dör till följd av heroinmissbruk i Sverige än i Nederländerna?

En avkriminalisering skulle innebära att de polisresurser som läggs ner på att jaga cannabisrökare istället skuille kunna läggas på allvarliga samhällshot. Samtidigt skulle man kunna hjälpa tusentals ungdomar ut ur ett liv i kriminalitet och läggaett krokben för landets organiserade brottslighet (som är några av få som faktiskt tjänar på förbudet).

Att förespråka ett samhälle där det är okej att bli aspackad, men samtidigt vill fängsla alla som röker på, är hyckleri, och CUF står över sådant. Vi är Sveriges vassaste och mest frihetliga ungdomsförbund. Det är dags att ta striden mot denna vansinniga lagstiftning.

Därför yrkar vi på:
Att CUF verkar för en avkriminalisering av cannabis.”

Förbundsstämman kommer att bli historisk ur flera hänseenden, kanske genom även detta om stämman säger ja till motionen. Förhoppningsvis får jag och många andra höra mer ingående hur man tänkt sig med detta förslag gällande sociala frågor, hur det ska tillhandahållas etc. Detta kan bli mycket intressant. Min röst finns fortfarande att vinna i denna fråga.

Det är nu bekräftat att SAAB är sålt. Bilföretaget som gått med miljonförlust år efter år får nu ännu en chans till att visa dess skicklighet i att producera bra bilar. Jag hoppas både för den nya ägaren, alla företag och anställda som berörs av detta, att SAAB också ska kunna få människor att köpa deras produkter. De anställda är förståss glada idag, dock bör dem nog vänta med att fira då man aldrig kan veta om det finns några överenskommelser mellan GM och de nya ägarna Spyker Cars. Vilka får behålla jobben och vilka får lämna SAAB?

Maud Olofsson håller på tisdagskvällen presskonferens i Rosenbad och det kommer bli oerhört intressant att höra vad hon har att säga. Har även hon chans på ett nytt liv i den svenska opinionen? Gjorde hon allt för att sälja SAAB? Det är vi nog många som frågar oss. Klart är dock att Maud’s och Centerpartiets inställning till att staten inte skall äga bilfabriker var rätt. Maud Olofsson sparade åtskilliga miljarder i skattekronor som vi nu kan lägga på skola, vård och omdorg. Mona Sahlin däremot, hon hade gladeligen tagit din, mina och andras skattepengar och snällt stoppat ner dom i GM:s plånbok.

Läs mer om försäljningen på:
Dagens Nyheter
e24.no
Svenska Dagbladet

Läs även vad Per Ankersjö, Annie Johansson, Helen Törnqvist och Magnus Anderssons skriver om SAAB och regeringen på deras bloggar.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet skriver idag på DN debatt om socialförsäkringen. Med anledning av detta skriver jag därför om mina tankar och åsikter i denna fråga.

Vem är sjuk?
Dem flesta människorna har någon gång i sitt liv varit sjuk och kanske fått feber, en kraftig förkylning eller ruskig huvudvärk. Detta är för det mesta tillfälliga åkommor. En del människor får desvärre sjukdommar som aldrig går att bota eller som följer dem livet ut. Det är just dessa människor som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet menar den nuvarande regeringen ställer helt utanför socialförsäkringssystemet efter 550 dagar.

Vad vill då Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet göra annorlunda? Jo, efter tre månader skall den som blivit sjuk ha rätt till att få en individuell plan skapad i samråd med Arbetsförmedlingen, arbetsgivare och Försäkringskassan. Oklart om detta är någon form av rehabiliteringsplan. En rehabiliteringspeng skall införas istället för sjukpenning för den som behöver rehabiliteringsinsatser efter 180 dagar. Rehabiliteringen skall kunna pågå i förslagsvis ett år med möjlighet till förlängning efter individuell prövning. Oklar om detta skiljer sig från den individuella prövningen man också vill göra efter 180 dagar. Förtida pension skall endast kunna ges till personer över 58 år.

Alla dessa förslag är enbar ett bollande med åldrar och dagar. Tyvärr ger det ingen svar på det kanske viktigaste av allt, vem som skall ha rätten att bedömma sjukdom. Uppenbarligen tycker oppositionen inte att personal med medicinsk kunskap skall vara delaktiga i den individuella handlingsplanen man proklamerar för samt att bedömningen av när någon skall få gå i förtidspension skall styras med åldersgränser. Rimligt vore snarare att man i dessa fall utgår ifrån bedömningar gjorda av medicinsk kunnig personal och inte från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassans handläggare.

Hur sjuk måste man vara för att få ersättning?
Många av oss, inkluderat undertecknad, har säkerligen läst insändaren i Dagens Nyheter från läkarna som var arga, ledsna och besvikna över att svårt cansersjuka människor skulle prövas mot arbetsmarknaden. Även jag blev ledsen och besviken. När någon har elakartadcancer kan det nog nästan alltid uteslutande anses vara ersättningsgrundande. Socialförsäkringsministern handlade snabbt och korrigerade detta i riktlinjerna från regeringen för att inte fler skall drabbas på samma, minst sagt, motbjudande sätt. Svårt sjuka människor skall inte behöva stå utan ersättning när dem inte har möjlighet att arbeta. Sjukdommar gör det dock inte alltid att man känner sig sjuk, eller att det blir omöjligt för att man skall kunna arbeta heltid. Även om någon kanske till exempel anses vara femton procent medicinskt invalid. En medicinsk bedömning som påvisar att du inte är hundra procent frisk kan inte automatiskt vara en grund för att få ersättning genom statliga medel. Däremot skall den faktiska tid du inte klarar av eller har möjlighet att arbeta på grund av ditt sjukdomstillstånd avgöra om du därför skall få ersättning. Det kan vara allt från en till hundra procent av din arbetstid och ska beslutas av någon med medicinsk kunskap. Försäkringskassan skall se till så regelverk och riktlinjer från riksdag och regering efterföljs.

Skall man få vara deltidssjuksriven?
Det skall vara möjligt att gå ner i arbetstid på sitt befintliga jobb om detta bedöms som en väg mot att kunna återgå till full tjänst på samma arbetsplats i framtiden. Här har oppositionen helt rätt att denna bedömning bör göras i samråd med arbetsgivare, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Alla skall ges en chans till sitt eget liv. Personal med medicinsk kompetensk bör dock vara med i utforminigen av en eventuell handlingsplan. Att vara deltidssjukskriven kan dock inte fortgå i all oändlighet utan någon gång måste man kunna säga till den som är sjuksriven att man skall se sig om på arbetsmarknaden efter andra arbeten där man har möjligheten att utifrån sin sjukdomssituation arbeta ett hundra procent. 550 dagar har den nuvarande regeringen tydligt talat om utgör denna tidsram. Oppositionen vill inte ha någon gräns men tänker istället kalla det för ”rehabilitering” efter ett års tid. Detta ger mig en dålig magkänsla som får mig att känna hur fokuset snarare övergår till att vinna röster istället för att faktiskt tänka på människan och individen.

Snedvriden debatt
Hela debatten om sjuka känns snedvriden. Visst ska man diskutera ersättningsnivåerna, men i högre grad borde man diskuterar hur man gör så att människor inte blir sjuka och hamnar i beroende av ersättning. Vad gör landstingen för att förebygga utbrändhet, sömnsvårigheter, psykisk sjukdom etc? Jag vill ser mer förebyggande vård med mänskligt kännande som ger alla en chans till sitt ett eget liv. Ersättningsnivåer som grundar sig på medicinsk kompetens och din verklighet. Vård som inte slösar dina och samhällets resurser, vård som tänker på patienten och miljön.

Kvällens cesarsallad blev ett minst sagt intressant ämne att debatter när den välkända cesardressingen skulle på. Utanpå dressingförpakningen av märket Felix står det med stora bokstäver ”MAX 3% FETT”. Jaha tänker man kanske, det var ju inte mycket, så nog kan jag ta på lite mer…men aj aj aj!

Läser man på förpackningens innehållsförteckning ser man att socker är ingrediens nummer två i senapen som finns i dressingen samt på plats åtta totalt. Ja men det är väl inte så farligt? Nej kanske inte, men hade man velat haft extra socker skulle man kanske sockrat salladen? Läser vidare om att dressingen innehåller två färgämnen och något som kallas för libbsticka. Är det bra eller inte att äta var ju då frågan? Sunt förnuft tänker jag då det inte riktigt känns som att det utan hjälpen av ett upplagsverk går att förstå vad man egenligen sätter i sig. Lite av varje får det bli, med andra ord. Detta får mig nu utsökt att tänka på just sunt förnuft i politiken. Var det Centerpartiet eller Ny Deokrati som annamade sunt förnuft som en väljarparoll först? Och vem var det egentligen som drev politiken med sunt förnuft, och vem lade beslag på stämpeln som partiet med sunt förnuft?

FOTO: SVT

Det råder brist på unga i politiken. Av Stockholms 1247 folkvalda är 12% mellan 18-29 år. Lika stor brist är det även på personer som är över 65 år konstaterar Dagens Nyheter som gjort en kartläggning av politikerna i Stockholm.

Ska vi inte börja kvotera in unga? Nej, jag är emot kvotering inom ramen för demokratiska processer. Snarare bör valberedningarna i de politiska partierna ta mer direktkontakt med respektive ungdomsförbund eller unga sympatisörer för att hjälpa fram starka ungdomskandidater. Varför skulle man kunna fråga sig? Först och främst för att man som ung i välldigt liten omfattning ens haft chansen att skapa sig ett lika stort kontaktnät som dem lite äldre. Utan något kontaktnät så blir det betydligt svårare att nå alla medlemmar i det politiska partiet inför en medlemsomröstning. Man får helt enkelt det lite svårare att få höga poäng vilket ofta är avgörande för hur man senare placeras på listorna. Den främsta orsaken är dock ändå kanske att unga som är ute på ungdomsgårdar eller lever ett liv som student har en alldeles unik inblick i hur fritidsverksamhet och skolvärlden fungerar. Självfallet finns det också fler områden där unga har unik kunskap. En ung människa stöter varje dag problem som den genomsnittlige medelålders svensken inte ser. Den kunskapen och de lösningar som unga människor har behöver vi i kommuner och landsting. Trots allt är det dem unga som senare ska leva familjeliv och åldras i framtiden, så varför borde inte dem i en ganska stor utsträckning vara med och bestämma?

Kasta prestigen politiker, släpp fram ungdomen, vår framtid. Nej jag säger inte att ni alla ska lämna plats för att vi ska kvotera in unga, man ska ha både kunskap och kompetens för att ta plats på en lista. Jag tror dock inte att siffrorna 12% 18-29 åringar är det bästa man kan uppbringa i kompetenta ungdomar. Det finns betydligt fler 18-29 åringar som har minst lika bra, ja många gånger bättre kunskap och kompetens än de 76% 30-65 åringar som idag är invalda.

Jag har i dagarna blivit föreslagen att stå som nummer sex på Centerpartiets landstingslista i min valkrets. Elisabeth Svensson är föreslagen som nummer nio på Centerpartiets kommunlista i Stockholm. Jag önskar att de hade funnits fler exempel på unga. Hur listorna slutligen blir spikas i början av 2010. Ja men det är väl ungdomsförbundet som får se till att unga politiker bli nominerade? Ja, men jag tycker det rimligtvis borde finnas ett intresse från fler. Jag tror att Centerpartiet kommer göra ett magplask i skolvalet 2010, kanske går det då upp ett ljus? Det är dock trist att det skall behövas ett magplask för att få gehör.

Läs (och rösta gärna) i Dagens Nyheter om vad kommunens politiska partier vill göra för att förbättra och utveckla miljön i Stockholm. Intressant läsning.

SAAB Automobile går i graven, den sista bilen produceras 2010. Nyheten är för vissa förkrossande, för andra ett ganska logiskt resultat när ett företag inte ger plus i kassan. Oavsett åsikter kring detta kommer det dock kännas vemodigt för många människor att inte se bilarna från SAAB ute på våra landsvägar i framtiden, även för mig.

Vems fel är det att SAAB går i konkurs? Visst finns det en eller flera som bär ansvaret för biltillverkarens konkurs. GM bär det största ansvaret för konkursen då det trots allt är GM som inte satsat rätt med SAAB. GM gjorde inte tillräckligt för att etablerade de nya miljövänliga och bränslesnåla bilarna. GM marknadsförde inte heller SAAB:s miljötekniska lösningar och man satsade för lite på detta område. Bilarna var också förhållandevis dyra i jämförelse med konkurenternas (tillverkningskostnader?). Maud Olofsson har varit på tapeten för att inte ha gjort tillräckligt för bilindustrin i Sverige. Maud hade kunnat gett en större miljöbilspremie för att förmå svenska bilägare att byta ut sina gamla omiljövänliga bilar. Maud Olofsson borde ha detta högt på hennes agenda då hon företräder ett parti som säger sig sätta miljön i första prioritet. Den skattebefrielse hon isstället genomdrivit på miljöbilar är en för dålig morot för att det skall kunna ske en kraftig uppgång av antalet sålda miljöbilar. Oavsett om detta hade genomdrivits eller ej hade det dock inte kunnat räddat SAAB, men väl gjort Sverige lite grönare.

GM gjorde SAAB till en biltillverkare vars produkter ingen ville köpa, vars teknik inte utvecklades i samma takt som sina konkurenters, vars marknadsandelar ständigt sjönk och vars resultat alltid stod på minus. Det var rätt att SAAB gick i konkurs. Nu ska vi ta till vara på den kunskap som finns hos de människor som jobbat med SAAB. Något nytt kommer med stor säkerhet att skapas.

SAAB Automobile startades 1947 men redan 1937 bildades Svenska Aeroplan Aktiebolaget med tillverkning av flygplan och komponenter som hörde försvarsindustrin till. När andra världskriget gick mot sitt slut försökte man kompensera den minskade efterfrågan av flygplan till försvaret genom att bygga civila versioner. Flygplanstyperna SAAB Scandia (1944), SAAB Safir (1945), SAAB Safari (1969), SAAB 340 (1983) och SAAB 2000 (1992) följde. SAAB 340 blev en stor succé med 459 tillverkade flygplan. Av dessa var 413 fortfarande i tjänst under december 2009. Mot slutet av 1990-talet hårdnade konkurensen inom branchen och det sista civila flygplanet från SAAB rullade ut på plattan i Linköping 1999. Det var rätt att SAAB slutade tillverka civila flygplan, företaget hade inte en chans mot de stora Boeing, McDonnellDouglas och Airbus. Idag tillverkas endast det militära flygplanet SAAB Gripen i Sverige och troligtvis är även det slutet på en industriepok i Sverige.

SAAB Gripen är hårt kritiserat av vänsterblocket i Sverige. Här är det inte frågan om att man ska köpa in sig i verksamheten för att rädda jobb. Mona Sahlin (S) ville köpa SAAB Automobile och Lars Ohly (V) lika så. Sveriges regering vet dock till skillnad från dessa två att det inte leder till fler jobb i framtiden. Erfarenheterna från varvskrisen i Sverige visar att det inte lönar sig att ge konstgjord andning genom att skyffla in skattebetalarnas pengar. Sveriges regering vet att det inte räddas kvar några jobb om staten går in som ägare. Den övervägande delen av de varv som staten tog över under varvskrisen gick under, staten var ingen bra ägare. Den övervägande delen av de varv staten skyfflade in skattebetalarnas pengar i gick trots detta under. Sverige regering har läst sin historia men Mona och Lars vill inte kännas sig vid den. Svenskar glömmer snabbt sin egen historia.